Jag förstår inte varför man blir i kär?
Kan inte bara alla leva utan nån "speciell"?
Det är ju ändå bara en person!

Man kan leva sitt liv utan nån.
Har man sina vänner kan man komma rätt långt
Men jag vet. Man vill ju oftast ha nån man kan hålla om och hela de skiten
Och man vill ha nån att "älska sådär jättemycket" Men vilken bullshit egentligen
De flesta tror att kärlek är som på film. Lyckligt och bra. Men förfan det är långt ifrån det
Jag har aldrig hört om någon som haft ett "lyckligt" förhållande typ.
De flesta säger så för att dölja saker!

Men jag måste erkänna. Jag är kär
Och det suger hästballe. Speciellt när personen inte vet nåt
Nu är det ännu värre också. Personen som har mitt hjärta sitter 30 mil härifrån

Och h*n är vacker som fan. Det är sån skönhet man kan döda för.
Men jag tänker inte säga något. Då förstör jag bara allt.
Och jag är säker på att det bara är nån grej jag har inbillat mig
Som det brukar vara.

Sen har vi allt hat mot alla som är homosexuella/Bisexuella m.m.
Varför ska man hata personer bara på grund av att de gillar någon av samma kön?
Det är ju helt onödigt! Hur ska man kunna hjälpa vem man faller för?

Och ni får sitta och undra varför jag skriver detta.
Jag vill endast skriva av mig. Och det finns inte många som vill lyssna på det jag säger.
Och när det väl är nån som vill lyssna så vet jag inte vad jag ska skriva.
När det handlar om äkta kärlek (vilket jag inte tror finns) så spelar kön,ålder m.m ingen roll



Att verkligen älska någon, börjar inte förrän man ser och älskar individen sådan som den är